Ny resa

Resan till Sydafrika är nu bokad och jag ska bara ta tag i mig själv och börja planera för allt som ska fixas, men det lämnar jag till nästa vecka.



Stellenbosch, utanför Kapstaden ska jag till för min fältstudie och denna gången får jag mamma och pappa med mig som ressällskap.


Bilder från nätet

Hur många gånger...

Jag skulle kunna berätta om hur vågorna glänste i det turkosa vattnet från den varma solen, hur mjukt sanden formade sig under fötterna eller hur god tapasen och sangrian var. Jag skulle också kunna berätta hur ensamt det är att vara på charter själv (även om så kanske inte var fallet) eller vad jag tycker om alla all inklusive hotellen eller restaurangerna som har samma rätter med pepparkorn som fastnar i tänderna.



Men det känns inte riktigt tid eller intresse för det så istället vill jag lägga in några tankar som Sebastian Näslund skrev om i Ensam med havet.

”Det är som att kasta en tärning, och sedan så börjar det, du vet aldrig var du hamnar, eller vad som händer, eller vem du möter. Men du måste satsa och sedan kasta tärningen – vara beredd på att förlora något. Inga drömmar uppfylls utan att man försakar något. Jag vill inte vara rädd. Varken för havet, för ensamheten, eller för något. Jag vill vara styrd av lust, av längtan – inte av rädslor – därför måste jag konfrontera – konfrontera allt det jag är rädd för. Jag tror – att om jag förstått – fullständigt greppat hur stor Atlanten är – från en kontinent till den andra – så skulle jag aldrig gett mig av. Men det är nog så, att jag ännu inte fattat hur väldig Atlanten är – jag menar, hur skulle jag någonsin ha kunnat ge mig av om jag vetat detta, och om jag vetat hur svårt det var att bygga en båt så hade jag inte ens börjat. Jag tror att jag helt enkelt inte är medveten om mina begränsningar.”



”Varför måste ordet ”hem” ha en bismak av misslyckande. Är det inte dit vi alla vill – hem? När jag säger ordet hem har det alltid varit tomt inom mig. Inga bilder. Inga minnen. Jag avundas dem som varje sommar återvände till samma sommarställe. År efter år hittar tillbaka till samma koja, sten och bäck och finner dem mindre storslagna för varje år, men lika kära att återse. För mig har hem alltid istället handlat om drömmar om en känsla – en känsla av att höra till. Jag vet egentligen inte till vad och till dess får jag lita till mig själv. Helt enkelt vara mig själv nog.”



”Det har varit skönt att kunna känna igen folk i den lilla byn och att bli igenkänd. Det är också skönt att ha en båt som jag vågar lämna. Arrandir är orkansäker, inbrottssäker och inte särskilt intressant att stjäla. Jag har tryggt kunnat ge mig av med en liten ryggsäck in i landet. Jag trivs här och jag inser att jag inte behöver ge mig av om jag inte vill. Friheten är lite förvirrande och det är svårt att bestämma sig. Ett val utesluter så många möjliga framtider som jag inte vet något om. Känslan av att jag skulle kunna bo här tilltalar mig, men skrämmer mig samtidigt. Lättast är alltid att ge sig av. Någonstans i framtiden väntar något annat på mig. När jag ser det så kommer jag känna igen det. Ju mer jag prövar mig själv mot världen, ju tydligare jag blir för mig själv, desto lättar blir mina val. När man väl bestämt sig, så är resten lätt! …Världen tillhör mig – men ändå, innerst inne längtar en del av mig efter att stöta på något eller någon som kan få mig att stanna. En känsla som det inte går att segla ifrån.”

Surprise PARIS